Fredag kväll
I get by with a little help from my friends... Imorse var vi uppe tidigt, lämnade bilen på verkstad 07.00 och promenerade hem i den redan då påtagliga värmen. Killen som tog emot bilen sa att den skulle vara klar till lunch, och ringde så fort vi kommit innanför dörren och undrade om jag ville ha det läckande avgassystemet fixat också? Svar ja. Inget tal om att bilen kanske inte skulle bli klar i tid, men jag borde med min erfarenhet givetvis anat oråd. Det gjorde jag nu inte, utan efter en fridfull förmiddag (hundarna verkade tillfreds med att sova i värmen) tog vi alltså en lika lång promenad tillbaka till verkstaden i den nu väldigt påtagliga hettan och anlände ca 11.50. Bilen stod på parkeringen så jag band hundarna i skuggan och klev intet ont anande in... Följande dialog utspelar sig:
"Jag skulle just ringa dig" säger killen.
"Jaha, säger naiva jag, men då hade jag inte hunnit hit innan lunch" (det är en promenad på ca 40 min).
"Alla delar har inte kommit så bilen är inte klar" säger han då.
"Eh - va??? Då var det ju väldigt synd att du inte ringde tidigare" sa jag.
"En del får jag hämta på Mekonomen och den andra hoppas jag har kommit nu, annars kommer den inte förrän klockan 3" säger han.
"Jaha, men nu står jag här med en valp som inte bör gå särskilt mycket längre i värmen" säger jag.
"Jag ska gå på lunch nu" säger han.
"Jaha, men när är bilen klar då?" undrar jag. Killen går och tittar om reservdelen kommit.
"Nä, den är inte här" säger han.
"Nehej, och hur lång tid tar det när du fått den?" är min nästa fråga.
"En halvtimme kanske" svarar han.
"Jaha, ja då får du väl ringa när bilen är klar så får jag försöka hitta en lösning på problemet med valpen" säger jag och går ut till hundarna.
SUCK! Det är alltså +26° idag, och jag hade inte ens tagit med mig vatten. Snacka om godtrogen fåne!!! Så vad gör man? Messar Lotta Svensson förstås, min ständiga räddare i nöden. En kompis som absolut är värd sin vikt i guld (nu väger hon inte särskilt mycket, men ni fattar vad jag menar;-)). Lotta ringer tillbaka omgående, samt hämtar mig och hundarna och lämnar oss hemma med löfte om skjuts tillbaka till verkstaden när bilen är klar. TACK är ett alldeles för litet ord!!!
Så efter lite lunch softade jag och hundarna hela eftermiddagen och väntade på att telefonen skulle ringa. Det gjorde den, men det var Lotta som undrade hur det gick... 15.50 ringer jag verkstaden för att få besked. Hamnar först hos en telefonist i Halmstad, som kopplar mig till verkstadskillen, som inte svarar. Automatisk röst: tryck 1 om du vill lämna meddelande, 9 om du vill tala med telefonist. Trycker 9 och väntar 20 signaler innan jag lägger på och ringer upp igen. Hamnar i telefonkö ("Just nu är det många som ringer men vi besvarar ditt samtal så fort vi kan") med katastrofversion av Beethovensymfoni men kommer till slut fram - i Falkenberg denna gång - och tjejen säger att hon ska koppla mig till verkstaden eftersom mekanikern inte svarade. Hamnar direkt hos mekanikerns telefonsvarare, och lägger på för att ringa upp ännu en gång. Samma tjej, "Oj då, det måste blivit något fel, jag kopplar dig till verkstaden igen". Denna gång svarar faktiskt en man, som inte vet om bilen är klar och inte kan se det på datorn men frågar "min" mekaniker och får ett jakande svar. Yippee!
Ringer Lotta, som hämtar mig och hundarna och kör oss till verkstaden. Väl där visar det sig att mekanikern är kvar trots att klockan är över 16:
"Nu hade du tur att jag var kvar, annars hade någon annan fått ta betalt" säger han.
"Allt gick alltså att lösa så småningom?" undrar jag förhoppningsfullt.
"Nej, vattenpumpen kom aldrig men vi tar betalt för den nu så kan du komma förbi nästa vecka så fixar vi det" säger han.
Vad svarar men på det?
"Så jag behöver inte beställa tid då?" säger jag, nu något matt.
"Nej, bara säg till, det går fort" svarar han.
Jag tar fram mitt kort och vi går till kassan. När jag betalat fungerar inte häftapparaten som han ska häfta fast kvittot på fakturan med. Efter att ha iakttagit scenen en stund säger jag att det går bra ändå.
"Bra, då får någon annan fixa den där" säger han.
Jag tar bilnyckeln och lämnar verkstaden. Skulle kunna skriva en roman om mina erfarenheterfrån olika verkstadsbesök, men den här sidan skulle det ju handla om hundarna...
Under tiden har Lotta väntat, så vi styr mot Sjönevad för att leta upp någonstans där hundarna kan bada. Parkerar utanför en bom och promenerar fram till sjön (vet inte vad den heter, men den ligger ganska nära Sjönevadssjön) så hundarna får springa lite i vattnet. Efter en stund kommer en kille och ber oss flytta bilarna för två (tomma) lastbilar ska förbi. Vilket vi förstås gör, låter dem passera och ställer oss sedan så att i princip hela korsningen är öppen. Går sedan tillbaka och hittar ett bättre ställe, en liten udde där hundarna får hämta Lottas flytleksaker av hjärtans lust, hennes på ena sidan och mina på den andra. Ja, Kenzi springer förstås mest och tar de saker som Dixi hämtar så när de stora hundarna fått bada vad vi tycker är tillräckligt (är inte säker på att de skulle hålla med om vi frågade dem, men det kan vi ju inte;-)) kopplar vi dem och låter Kenzi hämta några saker själv. Lotta är ju lite sportigare än jag så hon hade shorts och vadade på den steniga botten - jag höll mig på land... När vi kommit tillbaka till bilarna kommer de tomma lastbilarna och ska tillbaka igen, oklart vad de sysslar med, och tyckte vi skulle flytta oss igen så det gjorde vi. Another day in the life...!