Inte mycket hund...

I måndags jobbade vi hemma, mycket nätmöten, och efter jobbet blev det brukslydnad för Kenzi och uppletande med Dixi. I tisdags var vi på jobbet på fm, men efter lunch hade jag tid hos en läkare på njurkliniken så då fick hundarna vara hos Anna - hämtade dem på vägen hem och körde brukslydnad med båda. Onsdagen började som vanligt med hemjobb, tills de ringde från sjukhuset vid 12 och ville att jag skulle infinna mig vid 14 för att det bokats en biopsi på torsdagen... Funkade förstås inte riktigt, men tack vare snälla Lotta som precis hann komma hem från försvarsmaktsmästerskapen och ställde upp både som hundvakt, skjuts till Halmstad och bilvakt (vågar ju inte låta Volvon stå två nätter obevakad, då är väl halva bilen borta när jag ska hem...) löste det sig så vid halv 4 var jag på plats så provtagning och kontroller kunde köra igång.

Upptäckte när jag kommit dit att min mage av någon anledning packat ihop, så jag vågade varken äta kvällsmaten eller kvällsfikat. Fick ha rummet själv till framåt 21, när jag kom ut från det lilla anslutande TV-rummet och fick se en kille i full väktaruniform vid fönstret.Fattade först inte att han också var patient... Strax efter det kom de med en dam som fick sängen i mitten - och visade sig vara väldigt smärtpåverkad, så hela natten jämrade hon sig omväxlande med högre skrik, och om hon någon stund tystnade så var det när personalen kom för att ta prover och kolla oss. SUCK! har ju varit singel sen -93, så dela rum är inte min grej! Tydligen inte väktarens heller, för 06.10 hörde jag honom sammanbitet säga "Nu räcker det!" - inte för att det hjälpte:-( 

Frukost var det ju inte tal om eftersom jag skulle fast efter midnatt inför biopsin, så det var bara att vänta. Själva ingreppet var väl inte så farligt även om min reaktion på morfin gjorde att jag fick klara mig utan ketamin. Men sen ska man ligga helt stilla i 4 timmar - inget drömläge kan jag säga... Missade följaktligen även lunchen - väldigt svårt att äta soppa när man ska ligga på rygg - så fastan blev 26 h men när jag väl fick sätta mig upp värmde den snälla personalen en paj:-) Vilket även visade sig vara kvällsmaten... Efter det åkte lyckligtvis damen med smärtorna hem, och ersattes av en betydligt mer dämpad herre:-) Men trots bra värden fick jag alltså inte åka hem förrän fredag, då snälla Lotta hämtade mig igen och jag kunde befria henne från extrahundarna. Guld värt att slippa oroa sig för hur hundarna har det - megatack till Lotta!!!

Framåt fredag kväll blev det faktiskt lite brukslydnad för Kenzi, och uppletande för Dixi. Hade fått utskrivet kalciumtabletter för att motverka hästdoserna av kortison, och tog lydigt en sådan på kvällen enligt ordination. Vaknade alltså lördag med en rejäl allergireaktion... Köade först till 1177, som tyckte jag skulle åka till akuten. Det vill man ju inte en lördag, så jag åkte till vc när de öppnade. Bara för att en timme senare efter att läkaren pratat med medicinjouren få order att åka till akuten. SUCK!!! Där trodde de jag hade covid, eftersom allergin till del satt i mun och hals, så det blev isoleringsrum och test - ja plus övriga prov förstås. Alla prover var tagna före 12, och när det konstaterats att jag var covidfri fick jag fortsätta vänta på läkare i ett vanligt rum.

Väntade alltså, och framåt 15 när desperationen började sprida sig - hade ju varit där sen 10.45 - kom det faktiskt en underläkare som kollade om en del av det som redan kollats och sen skulle prata med någon mer erfaren. Han kom tillbaka efter en halvtimme men direktiv från den andra läkaren - antihistamin som skulle hämtas ut och tas morgon och kväll, samt kaliumtabletter som skulle tas på plats. Jag väntade vidare, nu med ett recept inlagt och sjukhusapoteket stänger 4. Kom ingen sköterska med tabletter, så 15.45 gick jag och jagade upp en vitklädd kille som efter en del letande hittade tabletterna som någon avdelning fått skicka. Tog dessa och kastade mig till bilen som lyckligtvis startade snällt (för den ju inte alltid) och hann in på sjukhusapoteket innan de stängde. PUH!

Alltså, jag har full förståelse för att jag är oprioriterad på akuten, där kommer naturligtvis patienter som är mycket sämre hela tiden och det låg folk i korridorerna så det ifrågasätter jag inte alls. Att man håller på och skickar dit mig har jag dock svårare att förstå - sist tog det 3,5 h men eftersom det var på kvällen när jag brukar sova var redan det jobbigt. Sen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag efter 5 h på akuten i lördags (plus 1 h på vc innan) får höra av underläkare: "Har jag uppfattat dig rätt att du inte vill stanna här?"... På fullt allvar! Men snälla Carola väntade in oss så hundarna fick komma till klubben och köra lite kong i alla fall. Inte riktigt som deras lördagar (eller mina!) brukar vara kan man säga.

Med detta i färskt minne ringde jag inte 1177 imorse när andningen var lite kass, och vc var det förstås inte tal om...! Fick bli en lugn dag, men på em tog vi oss till FBK och hade tur så Inger från Halmstad hade kört upp för att lägga plats när de sköt för sista hunden på MH - alltså fick Kenzi ligga bredvid en hund hon aldrig sett - superbra träning:-D Lite brukslydnad blev det också, och snälla Karin ställde inte bara upp som framåtsändandegumma utan tvingade också Rune att stå i regnet så Kenzi fick två levande människor - först sprang hon till Karin som matat henne strax innan, sen letade hon efter en boll eller något på marken ett antal skick varefter hon vände till mig... Till slut fick vi i alla fall två utskick, om än något korta, där hon fortsatte med saktagående så då fick Karin och Rune slippa stå - tusen tack för hjälpen, är mycket som är svårt att träna på själv!

Anna och Stinger kom när vi var klara på lydnadsplan, så Stinger fick ett pass lydnad han också och tack vare Carola fick vi även tränat lite kong:-D Så slutet på helgen blev trots allt ganska bra! Bäst i helgen var dock att Rose-Marie och vackra syster Karizma som ställde ut i samband med bruks-SM i Leksand trots störningar i form av skott och högtalare blev BIR på lördagen med cert - och därmed SEUCH!!! Som grädde på moset blev fina Karizma också BIS-2 i bruksklass! STORT GRATTIS - mamma Dixi, syster Kenzi och jag är superstolta förstås!!!  Sen var det också kul med alla fina resultat på bruks-SM - Veronica och Näpo som tog brons i IGP på sitt första SM, Ulf & Wazz, Ronny & Nic och Lena & Tassa i spårhundsgruppen samt Elisabeth & Ettan i skyddshundsgruppen - alla gjorde bra ifrån sig i värmen som tydligen var påtaglig i Dalarna - GRATTIS alla!